Ibland blir det inte som vi tänkt oss! - om problematiken kring ljudrädslor för hund.

Anledningen till att jag valt att börja studera till Hundpsykolog och brinner så oerhört för "problemhundar" eller - HUNDAR MED PROBLEMATIK som jag hellre uttrycker det är för att jag fick hem väldens bästa valp - Min Sune - som var energisk, lättlärd och kärleksfull precis som en Pinscher är. Han passade mig och min överenergi perfekt! Vi jobbade på tillsammans väldigt bra och jag kände att det kommer bli TOPPENBRA vad som än händer! Vi tog hem Sune i oktober och började väldigt tidigt med en intensiv träning för god kontakt och kommunikation. Vi byggde snabbt en god tillit till varandra där Sune bl a ställde sig mellan mina ben när hundmötena blev för mycket för honom, istället för att han skulle känna att han "behöver lösa situationer själv". 

Oktober blev november som väldigt snabbt blev december och stundande NYÅR för oss och Sune. Jag har vuxit upp med Rottweiler som haft olika ryggsäckar att bära - men alla dessa rottis har haft en gemensam nämnare - dom har inte varit skotträdda. Vi har även haft en omplaceringshund vid namn Hector, en blandras mellan Dobermann och pinscher som visade tydlig rädsla på nyår och hoppade ner i tomt badkar för att gömma sig från fyrverkeripjäserna... Med detta i åtanke påbörjade jag några dagar innan nyår 2018 att skydda Sune från obehag. 

På nyår hade vi bunkrat upp i badrummet med hans koja vadderad med kuddar och filtar, både inuti och utanpå, väl rastad och glad under dagen, musik och goda tuggben fanns till godo i badrummet och vi hade även satt upp gardinstänger och gardiner för att kunna stänga ute allt ljus från fyrverkerierna. 

Välj medveten om att människor har svårt att hålla sina tändstickor i styr på nyår gick min sambo ut på en sista promenad för kvällen kl 19:00 för att Sune sen skulle kunna vara inne tills efter tolvslaget. Jag sitter hemma och hör hur det smäller utanför. 

Några minuter senare kommer min stackars sambo in med Sune som är i fullkomlig panik! Dom har tagit den vanliga promenaden förbi Haribohallen i Västerhaninge för att komma in i skogen, precis när dom är på vändplanen ovanför hallen finns där någon pappskalle som smäller iväg en fyrverkeripjäs precis vid Sune - smällen, ljudet, närheten och ovissheten om vad för fara det handlar om gör att Sune får ett trauma. Ett trauma så starkt att Sune sedan i ca 6 månaders tid var helt okontaktbar när det smällde omkring oss. 

Skillnaden mellan Hector och Sune var stor, Hector kunde dagen efter ta andra smällar relativt bra och sprang inte och gömde sig. Sune däremot - min älskade Sune - hade blivit så pass rädd att han sprang och gömde sig om någon smällde igen locket till soptunnan nere på gården. Alla ljud blev en direkt fara och något som gjorde att Sune skulle fly om det så var det sista han skulle göra.  Ingen kontakt, inget lösgående, inget lugn. 

Jag har sett på när min hund försöker hoppa in i bilen - när någon i februari bestämmer sig för att smälla smällare på gården bredvid - trots att bilen inte är öppen och han kastar sig rakt in i karossen...

För Sune har det självklart funnits en enorm lidelse i det hela men även för mig. För mig har det här handlat om att jag inte kan hjälpa till, jag är chanslös mot de människor som inte förstår problematiken kring fyrverkerier och djur. Jag har inte fått någon kontakt med min hund och haft en vovve som drar mig hemåt i kopplet. Jag har provat precis allting - på egen hand - för att skammen var så stor att jag inte hade gjort ett bättre jobb med att förebygga situationer för Sune. Jag kände mig totalt värdelös som hundägare och vän till Sune. 

Jag har testat godispistoler, bubbelplast, skrammel av alla dess slag, jag har provat att sätta Sune i Ryggsäcken, stanna i kopplet, springa med, sätta mig ner, locka med godis och mycket mycket mer och ingenting har hjälpt. 

För mig och Sune har det tagit ett års tid att VARJE DAG träna Sune i att skvallra på ljuden, dvs. när det har varit minsta lilla ljud, smäll, gren som knäckts, musik som startats eller annat han relatera till fyrverkerier så har vi gjort ett PARTY av det! Så fort det kommit ett plötsligt ljud har jag gett Sune sin belöningssignal och kastat godis på marken, lekt kamplek och rufsat om honom kärleksfullt! Allt detta, denna långa tid har gett oss/mig tre saker. En hund som numera går lös när dom skjuter på Berga och vänder sig om mot mig och frågar VAR ÄR PARTYT? VAR ÄR MIN PARTYHATT OCH NÄR SKA VI BÖRJA DANSA SÅDÄR ROLIGT?" Det har även gett mig ett enormt hopp inför framtiden! Framförallt har det gett mig en styrka som inte går att få varken genom utbildningar eller att plöja böcker, en styrka som jag gärna visar andra som upplever problem med sina hundar!

Det är inte omöjligt att hjälpa sin hund! Vi kanske inte kan få det perfekt och okomplicerat till 100 % men vi kan få det hållbart! 


Mitt kvitto kommer denna nyår 2019/2020, jag förväntar mig att Sune kommer bli rädd om det dundrar massor av fyrverkerier i luften, men frågar är hur han kommer reagera dagen efter och veckan efter? Kommer han klara av att se denna nyårsafton som en separat händelse och inte länka ihop den med alla andra ljud i samhället? Jag tror och hoppas det! Om inte så fortsätter träningen, jag vägrar låta detta fyrverkerismällande samhälle förstöra min fina hund. Förhoppningsvis så får vi ett fyrverkerifritt firande tillslut - men tills dess fortsätter vi träna!